Med kärlek förlåtes oförrätter.
Dessa frigörs och försvinner med den känsla de utgjort.
Medlidande med den ondes lidande och förståelse för vem den onde är lösgör oss.
På så vis blir vi fria.
Frihet är ett upplösande av karma, av band, av krafter som får oss att mötas igen.
Mötet ger oss nya chanser till förståelse och förlåtelse.
Båda frigörs från varandra.
Vi tar ansvar för oss själva och på så vis tar vi ansvar för världen.
Vi tillåter oss inte nya karmaband då vi väl har löst upp besvärligheterna och hittat hem.
Det är på så vis vi uppnår FRED på jorden,
med inre frid.
Någon tar något från någon annan utan att fråga om lov. Utan förvarning. Jag vill ha därför tar jag. Tar för att kuva, trycka ned, utan hänsyn. Jag, egocentrerad.
Förhandlingar hjälper inte. Då vet despoten vad som är viktigt för dig och vad denne ska förstöra. Det är som om det går ut på förstörelse, söndra, splittra.
Det som hjälper är att fortsätta motståndet, löpa linan ut. Ett kallt fokus, att inte vara rädd, att försöka ligga steget före och att överraska, att göra något som den manipulativa hjärnan inte kunde räkna ut. Och det viktiga, vara beredd på att offra allt. Till detta krävs ett stort mod.
Var har dessa "galningar" placerat den destruktiva förmågan i sin hjärna? Varifrån kommer det att despoten missunnar allt som är vackert, gemenskap, frihet? Varifrån kommer osäkerheten och behovet av kontroll, behovet av yttre makt?
Hur ska vi vinna över de mörka krafter som utan urskiljning struntar i andra människors liv? Som inte har förstått hur vi alla är sammanlänkade. De skriker ut sitt självhat mot omgivningen, som därmed tvingas in i ett stort lidande. Att inte kunna älska sin nästa såsom sig själv. En brist på empati.
Detta beskriver människor jag mött i mitt liv och det som på ett större plan händer i Ukraina just nu.
Ett vet vi alla nu, vi kan inte tillåta dem att få makt över oss (människor, växter, djur, livet).
The Paradise
25 oktober 2021
Zanzibar var för mig paradiset. Det var den vackraste plats jag besökt på jorden. Färgen på Indiska Oceanens vatten har jag begravt i mitt hjärta. Dess gröna nyans sammanföll med mitt inre. Det rena, varma, öppna, fria.
Paradiset är också titeln på ett verk av årets nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah. Det är hans fjärde roman och den gavs ut 1994.
Författaren är född på denna sagoö i Indiska Oceanen, ön där afrikanskt möter arabiskt och kolonialism till en kryddstark blandning.
I min bokhylla har jag en fotobok med titeln "Visions of Paradise".
är innehållet i den.
Detta sammanfaller med min uppfattning av det vackra.
